EN FLASH av hopp. Fan om det är tufft. Ett pandemiår förändrades ALLT. OCH ALLA. Det verkar som när, som barn, med cremino-pinnen precis ätit (för de yngsta är creminoen en mjölkkrämglass med en mager kakaoöverdrag på en träpinne) vi skrev något på sanden och skrivningen varade ett ögonblick, den tid det tog för havsvågen att komma fram och ta bort allt. Nåväl Covid-19 kunde ta bort allt. För ett år sedan har det raderat nuet, det har gjort det förflutna så vackert att vi ångrar det som vi aldrig hade föreställt oss och det har färgat framtiden med färger som ser mer ut som grå än blå.
Under tolv förbannade månader har det byggts så många säkerheter under årtionden ta bort dem alla och du kan inte längre skriva ett ord som ser ut som speranza. Vaccinmiraklet, som upptäcktes på mindre än ett år, har materialiserats, men även i det här fallet verkar det vara något ouppnåeligt för många. Det verkar som om du är mitt i öknen, med halsen och läpparna torra av törst och du ser en oas i fjärran. När du verkar ha nått det och är redo att dyka in för att äntligen kunna släcka din törst försvinner oasen.
Våra pojkar och den underbara historien om Fiammetta
Det är svårt. Fan om det är tufft. Det är svårt för vuxna, men det är jävligt svårt särskilt för dem: våra pojkar. För ett år sedan förlorade de allt på ett ögonblick. Skola, vänner, kul, underhållning. I ett ögonblick det ljus som följer med dig och som är född Naturalmente när du är ung bleknade den först och sedan bleknade den bort. Datorer och smartphones får inte och kan inte ersätta "la vita", Den riktiga. Skolan är livets motor, den som ger dig pressen att köra tiden för en hel existens, men nu är den motorn stoppad i groparna.
Lämna så snart som möjligt och säkert. För alla. Så snart som möjligt. Lyckligtvis finns det emellertid dem: våra pojkar. Några av dem lyckas rita intensiva glimtar av blå himmel med sina berättelser. Enkla historier, men av den enkelhet som lyckas demontera de fruktansvärda dagliga komplexiteterna på ett ögonblick. Det här är berättelsen om Fiammetta, 10, inskriven i fjärde året i grundskolan i Mezzolombardo, i Trentino. När hennes skola stängdes på grund av Covid-19-pandemin följde den lilla flickan sin pappa Massimiliano till jobbet. Fiammettas far är en herde.
DAD på 1000 meter hög
Mamman är socialarbetare och av den anledningen kan hon inte ta henne med sig. Fiammettas klassrum har därför blivit betet där hennes fars 350 getter odlas. "På morgonen lägger vi datorn på ett platt bord och sedan har jag också en stol. Vi sätter på datorn så att jag omedelbart kan gå in i videolektionen, jag förbereder anteckningsböckerna och lägger också en sten i dem annars kommer vinden att vända. Det är vackert, det ger mig inspiration att skriva och det gör mig lyckligare och också intresserad", berättar entusiastiskt Fiammetta.
DAD på en höjd av 1.000 meter, mitt i naturen och med djur som skolkamrater. Ge inte upp i svårigheter, hitta alltid det bästa sättet att "lura"Vem vill ha oss"lura"Livet, framtiden och drömmar. Historien om Fiammetta är ett bländande ljus i det dagliga mörkret som omger oss.
Tack Fiammetta. Från hjärtat.
