Rester av minnen av en seger... Oundvikligt
11 juli 1982 - 11 juli 2022. Här är vi. 11 juli har kommit. Punktlig som alltid, med en varm sol som värmer hjärtat, men framför allt minnena. 11 juli 2022 ger oss något mer. Mycket mer. En rund figur som kanske påminner om den största idrottskänsla som så många italienare upplevt under det senaste halvseklet. Det kommer också att vara på grund av denna galna tid vi lever, som det idrottsföretaget får nästan legendariska aspekter.
Väntan
Det råder dock ingen tvekan om att de som har levt den där otroliga uppstigningen till seger, de där dagarna, de förväntningarna, de där galna förhoppningarna om seger, inte har glömt någonting, inte ens ett kommatecken, från de minnesvärda dagarna. Så vi minns också perfekt kvällen till finalen i Madrid mot Tyskland. En klassiker i fotbollens historia, en klassiker i vår historia. Jag konstaterar att jag inte kommer berätta något om själva spelet utan jag ska försöka fokusera på de känslor och känslor som föregick och följde det.
11 juli 1982, en formalitet
Jag minns till exempel hur jag väntade på finalen nästan som en ren formalitet. För författaren, och jag tror inte bara för honom, hade Italien redan blivit världsmästare sex dagar tidigare, på Sarrià i Barcelona. Matchen den 5 juli hade redan utropat framtida världsmästare och krönt den ljusaste stjärnan. På Pablitodagen hade Italien utplånat ett av de starkaste lagen i världscupens historia. De mest naturliga slutsatserna kan bara vara det.
Oundvikligt resultat
En nästan oundviklig seger. Lite som det händer i cykling när mästaren under Giro d'Italia lyckas bestiga den ödesdigra Cima Coppi ensam och den långa nedstigningen som kommer att leda till mål är inget annat än ett fantastiskt bihang till företaget. Kort sagt, jag väntade på finalen mot Tyskland och tänkte på hur det efterföljande firandet skulle organiseras.
Praktiskt taget oslagbar
Hoppet var stort, förtroendet var obegränsat, även om spelen inte bara måste spelas utan framförallt vinnas. Jag hade, och det fanns dock en väldigt stark känsla av att det laget vid det här laget hade blivit praktiskt taget oslagbart i det ögonblicket. Det kommer att vara på grund av de många bittra bitarna som hon hade tvingats svälja, som hade förvandlats till ett dödligt gift för alla motståndare som då skulle ha ställts inför sig själva, som det världsmästerskapet bara kunde ha den enda epilogen.
11 juli 1982. Tack!
Vad finns kvar av det företaget fyrtio år senare? Massor av minnen relaterade till huvudpersonerna. Till den där sunda kollektiva galenskapen som den segern släppte lös en stund efter slutsignalen. Framför allt återstår det febriga flimmer som har fångat en hel nation från den 29 juni, dagen för Italien – Argentina fram till den legendariska epilogen den 11 juli. Nästan två veckor tillbringade i konkurrenskraftig fridykning i väntan på att ett företag omedelbart skulle anropa ett annat. Omättliga, glupska och giftiga, som den där underbara gruppen män som gjorde oss lyckliga som aldrig förr. Tack! Evigt…
